Ett förkroppsligat evangelium

Berättelser och berättande är en viktig del i mitt liv. Varje människa är en berättelse. Vi mår bra av att få bli lyssnade på, hörda och att få berätta om erfarenheter ur våra liv. Det är också en bearbetning. När jag arbetade som präst inom vård och omsorg på Östermalm, arbetade man aktivt med något som kallades de 6 s:en, där ett av dessa s handlade om att få summera sitt liv. Famna det i sin helhet, det mörka och det ljusa. Att innan vi släpper taget om detta jordeliv få famna sin berättelse, lägga pusslet. Du som lyssnar kanske inte förstår exakt vad det är du sitter och lyssnar till, en till synes alldaglig berättelse ur minnenas kavalkad kan vara just den berättelse som behövde få bli berättad. Du behöver inte värdera, inte ens försöka förstå, bara lyssna, ta emot berättelsen, finnas där.

Berättelsen om vårt liv bor i vår kropp. Det är kroppen som bär den åt oss. Ibland bär den på sorg och vrede och gömmer den på ställen som bara den vet, för att skydda oss. Den sorg som inte blir till tårar från ögonen får andra organ att gråta.

När jag leder ”Helande rörelse- i dans” använder jag mig gärna av berättelsens helande kraft. Ofta berättelser ur bibeln, som är en guldgruva att ösa ur vad gäller livsskildringar. Det är inga perfekta människor det berättas om, utan vanliga människor som försöker leva sina liv och tampas med svårigheter precis som vi också gör ibland. Att få gå in i berättelsen med hela vårt jag. Att låta berättelsen om Hagars liv, Rebecka eller någon annan bibelperson tangera mitt eget liv och mina livsfrågor samtidigt som jag är i rörelse, är kraftfullt och starkt och vi kan ibland överrumplas av våra egna reaktioner.


Att pröva ett nytt rörelsemönster, andas långt ned i kroppen, låta spänningar och låsningar släppa taget om kroppen kan vara omvälvande och förlösande. Det gör att det där som måste ut också kommer ut, bryter sig ut och ibland bara forsar ur oss- skratt, glädje, förundran, tacksamhet, sorg, vrede. För mig är det oftast bakåtböjningar av kroppen, när jag öppnar upp hjärtat som gör mig både stark och sårbar på samma gång. Jag blir berörd, och låter mig beröras. Att pröva nya rörelsemönster i en trygg gemenskap med andra öppnar upp för livskraften och glädjen i livet. Det är som om jag andas lättare, känner mig friare- friare i kroppen, friare i sinnet, i världen. Sanningar om mig själv kommer nära. När berättelsen blir kropp, förkroppsligas och berör mitt eget liv och min egen berättelse vävs den samman i en enda gemensam berättelse. Mitt liv bir en tråd i den stora livs-väven, som en del i en helhet som är helande för både kropp och sinne.
 

Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Det finns tillfällen som inte går att beskriva med ord. Tiden stannar upp i ett heligt nu; Som när ett barn, ett nytt liv föds eller när kärlek en fyller vårt bröst till bredden. De gamla grekerna hade två ord för tid - chronos och kairos. Medan den förra avser kronologisk eller sekventiell tid, betyder det senare ett ögonblick av obestämd tid där allt händer- ett evigt nu.

En av gudstjänstens byggstenar vill gestalta detta extra tydligt.- Sanctus. I Sanctus i gudstjänsten rör vi vid något som inte kan uttryckas i ord. Nattvarden, när prästen läser instiftelseorden och församlingen får ta emot bröd och vin vill gestalta ett ”sanctus”. Allt kan inte förklaras med ord, men de som tror vet att något sker som är större än att äta och dricka, något heligt. Det blir en möjlighet att möta vårt eget sanctus, det som är heliga värden, upplevelser, känslor i mitt eget liv. Det finns värden i livet som man intuitivt vet är heliga. Kanske blir de som tydligast när de värdena kränks och skändas. 

I helgen fick jag förmånen att leda dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård. Det blev en magisk helg med många härliga möten och rörelse i dans där vi med gudstjänstens delar gestaltade våra liv tillsammans med berättelser om andra kvinnoliv. Varje moment var knutet till en berättelse och en gudstjänstdel. Det blev stundom ett chairos då tiden stannade, när alla i rummet blev till en enda rörelse och när allt fokus fanns i ett närvarande nu. Det är så vackert när detta sker. Det är då vi dansar med universum.

Vårt sanctus representerades av en duva och av bilder målade av Hilma av Klint som på sin tid var en banbrytare inom konsten. Hon var intresserad av antroposofin, som hade starka kristna inslag. Hon utgick från att det finns en andlig dimension i tillvaron och ville synliggöra det som finns bortom det som ögat kan se. Med Hilmas hjälp tog vi steg in till våra egna sanctus upplevelser för att gestalta med kropp och rörelse det som inte kan beskrivas med ord.

Dagen efter kurshelgen, på väg till andra möten, stod hon plötsligt där ”Hilma” i ett skyltfönster i form av ett föremål- en kvinnogestalt med en duva i händerna. Hon fick följa med mig hem. Ja, jag betalade givetvis i butiken innan!! Nu finns hon i min övriga samling från The Willow Tree av änglar och kvinnogestalter som följer med mig i helande rörelse i dans till olika platser och möten för att dansa med universum. Hon är för mig en påminnelse om att stanna upp och röra vid livet med varsamma händer. Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

 

Bön, dans och berättelse är för mig nära sammanknutet med varandra


Dansen och kyrkan, var viktiga inslag under min uppväxt och kring detta cirklade mitt liv även under skoltiden… jag dansade jazzbalett under hela min uppväxttid och söndagsskolan avlöstes av miniorer, juniorer och ungdomsgrupp... man kan nog med rätta säga att dansen och kyrkan följt mig genom livet… och dansen har fått följa med mig in i kyrkorummet som präst i Svenska kyrkan

Men också naturen och växtligheten var viktig för mig under min uppväxt. Jag växte upp på landet med en morfar som var trädgårdsmästare och en mormor som lagade all mat från grunden från det som naturen gav. Vi följde årstidernas växlingar på olika sätt och levde nära de fyra elementen, jord, eld, vatten och luft i dess olika uppenbarelser. Att dansa barfota i regn var ingen ovanlighet och vindarna behöver man bli vän med när man lever i det skånska landskapet. 

Men i min uppväxt fanns också min mamma, som när hon kom hem på kvällen berättade målande och fängslande om dagen, berättelser som jag aldrig ville sluta lyssna till och som fick mig att ana berättandets styrka och kraft. Hon kom hem med världen, både den utanför och den inuti.

Det var min mormor som lärde mig att be. För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i vardagen, trots att jag inte kommer från en”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. 

 

Bönen uttrycker människans längtan efter helhet. Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.


För många år sedan medan jag ännu var student pluggade jag en termin vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. När Shofaren ljöd samlades många framför Västra muren” för att be. Få stod stilla. Man vaggade kroppen fram och tillbaka, gungade fram sin bön, man hoppade, stampade och lovprisade Gud med armar och händer sträckta mot himlen.

Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp och ta gestalt- varje människa är en berättelse, varje människa är i sig själv bön, berättelse rörelse och dans.




Bilden är från en utbildningshelg i Helande rörelse i dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård, tillsammans med kvinnor i Svenska kyrkan i Härnösands stift. Vi dansade och gestaltade gudstjänstens delar med hjälp av kvinnoberättelser ur Bibeln och traditionen