Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Det finns tillfällen som inte går att beskriva med ord. Tiden stannar upp i ett heligt nu; Som när ett barn, ett nytt liv föds eller när kärlek en fyller vårt bröst till bredden. De gamla grekerna hade två ord för tid - chronos och kairos. Medan den förra avser kronologisk eller sekventiell tid, betyder det senare ett ögonblick av obestämd tid där allt händer- ett evigt nu.

En av gudstjänstens byggstenar vill gestalta detta extra tydligt.- Sanctus. I Sanctus i gudstjänsten rör vi vid något som inte kan uttryckas i ord. Nattvarden, när prästen läser instiftelseorden och församlingen får ta emot bröd och vin vill gestalta ett ”sanctus”. Allt kan inte förklaras med ord, men de som tror vet att något sker som är större än att äta och dricka, något heligt. Det blir en möjlighet att möta vårt eget sanctus, det som är heliga värden, upplevelser, känslor i mitt eget liv. Det finns värden i livet som man intuitivt vet är heliga. Kanske blir de som tydligast när de värdena kränks och skändas. 

I helgen fick jag förmånen att leda dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård. Det blev en magisk helg med många härliga möten och rörelse i dans där vi med gudstjänstens delar gestaltade våra liv tillsammans med berättelser om andra kvinnoliv. Varje moment var knutet till en berättelse och en gudstjänstdel. Det blev stundom ett chairos då tiden stannade, när alla i rummet blev till en enda rörelse och när allt fokus fanns i ett närvarande nu. Det är så vackert när detta sker. Det är då vi dansar med universum.

Vårt sanctus representerades av en duva och av bilder målade av Hilma av Klint som på sin tid var en banbrytare inom konsten. Hon var intresserad av antroposofin, som hade starka kristna inslag. Hon utgick från att det finns en andlig dimension i tillvaron och ville synliggöra det som finns bortom det som ögat kan se. Med Hilmas hjälp tog vi steg in till våra egna sanctus upplevelser för att gestalta med kropp och rörelse det som inte kan beskrivas med ord.

Dagen efter kurshelgen, på väg till andra möten, stod hon plötsligt där ”Hilma” i ett skyltfönster i form av ett föremål- en kvinnogestalt med en duva i händerna. Hon fick följa med mig hem. Ja, jag betalade givetvis i butiken innan!! Nu finns hon i min övriga samling från The Willow Tree av änglar och kvinnogestalter som följer med mig i helande rörelse i dans till olika platser och möten för att dansa med universum. Hon är för mig en påminnelse om att stanna upp och röra vid livet med varsamma händer. Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

 

Bön, dans och berättelse är för mig nära sammanknutet med varandra


Dansen och kyrkan, var viktiga inslag under min uppväxt och kring detta cirklade mitt liv även under skoltiden… jag dansade jazzbalett under hela min uppväxttid och söndagsskolan avlöstes av miniorer, juniorer och ungdomsgrupp... man kan nog med rätta säga att dansen och kyrkan följt mig genom livet… och dansen har fått följa med mig in i kyrkorummet som präst i Svenska kyrkan

Men också naturen och växtligheten var viktig för mig under min uppväxt. Jag växte upp på landet med en morfar som var trädgårdsmästare och en mormor som lagade all mat från grunden från det som naturen gav. Vi följde årstidernas växlingar på olika sätt och levde nära de fyra elementen, jord, eld, vatten och luft i dess olika uppenbarelser. Att dansa barfota i regn var ingen ovanlighet och vindarna behöver man bli vän med när man lever i det skånska landskapet. 

Men i min uppväxt fanns också min mamma, som när hon kom hem på kvällen berättade målande och fängslande om dagen, berättelser som jag aldrig ville sluta lyssna till och som fick mig att ana berättandets styrka och kraft. Hon kom hem med världen, både den utanför och den inuti.

Det var min mormor som lärde mig att be. För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i vardagen, trots att jag inte kommer från en”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. 

 

Bönen uttrycker människans längtan efter helhet. Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.


För många år sedan medan jag ännu var student pluggade jag en termin vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. När Shofaren ljöd samlades många framför Västra muren” för att be. Få stod stilla. Man vaggade kroppen fram och tillbaka, gungade fram sin bön, man hoppade, stampade och lovprisade Gud med armar och händer sträckta mot himlen.

Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp och ta gestalt- varje människa är en berättelse, varje människa är i sig själv bön, berättelse rörelse och dans.




Bilden är från en utbildningshelg i Helande rörelse i dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård, tillsammans med kvinnor i Svenska kyrkan i Härnösands stift. Vi dansade och gestaltade gudstjänstens delar med hjälp av kvinnoberättelser ur Bibeln och traditionen

Helande rörelse- en rörelse i dans


Under hela mitt liv har dansen varit betydelsefull. Min uppväxt är präglad av en stark glädje till dans. Redan som femåring började jag dansa balett och dansen har på olika sätt följt mig genom livet. När jag som 5-åring fick frågan vad jag skulle bli när jag blev stor lär jag ha svarat; ” - Jag ska bli balettdansös men om jag inte klarar det ska jag bli präst!” Jag blev präst och har haft förmånen att arbeta som präst i Svenska Kyrkan i mer än 20 år. Men dansen har följt mig som en röd tråd genom livet. Under hela min skoltid dansade jag jazzdans och balett. I perioder har jag dansat mer, andra mindre. Under många år har jag dansat Helig dans i kyrkan. Jag utbildade mig till cirkeldansledare i Heliga danser för Maria Rönn som då arrangerade dansutbildningar i samarbete med Stockholms stift på Ansgarslieden i Sigtuna och diplomerades redan i slutet av 90-talet. Jag började kort därefter leda heliga danser i kyrkan.

Efter en period av utmattning, orkade jag inte leda cirkeldans själv utan började dansa för andra diplomerade dansledare. Men cirkeldansens tänkta vila skapade istället en känsla av misslyckande i mig, jag orkade inte följa steganvisningar mer än en kort stund. Det var som om min hjärna bara stängde av. Först trodde jag det berodde på hjärntrötthet men jag började så småningom notera och uppmärksamma mer medvetet när det hände. Jag började iaktta ett mönster: efter ca fem danser med nya steg infann sig tröttheten. Det var precis efter en känsla av total närvaro och flöde då det känts som om tid och rum upphört, som det brukade inträffa. Det gick bättre med tiden att följa stegen men känslan av att något saknades, av en kroppslig otillfredsställelse, skavde i mig. Jag inledde samarbeten med andra dansledare och utvecklade och fördjupade dansen som rit och bön, där dansen ofta ingick som en del av ett större koncept med ett tema och med avslutande meditation. Dans och berättelse var ett återkommande inslag, ofta med berättelser och möten med historiska personer och berättelser från bibeln, framför allt bibelns kvinnor och kvinnoliv.

När jag så mötte den fria, helande dansen under en tvåårig utbildning vid namn ”Kropp och rörelse” fann jag den saknade pusselbiten. Redan efter första danstillfället infann sig en känsla som gick bortom orden. ”Det var hit mina steg varit på väg!” Det jag upplevde och tolkat som utmattning och hjärntrötthet var hela min kropp som protesterade. Den ville att jag överlämnade mig, att jag vågade lita och lyssna till den utan att själv kontrollera stegen. Kroppen ville själv leda dansen, rörelsen och stegen. Precis vid de tillfällen när jag varit nära att ta det jag i min bok ” Dansa med universum” kallar det sjätte steget, själva danssteget, överlämnandet i tillit, hade jag tvingat den tillbaka i koreograferade steg. Inte konstigt att min kropp protesterat och hjärnan totalvägrat och stängt av. Den kände sig lurad på konfekten.

Efter denna upptäckt var jag helt ”hög” och ”nyfrälst”. Soffan i extrarummet åkte ut och det inreddes ett dans och meditationsrum hemma och jag dansade, dansade, dansade… och gick kurser i helande, fri dans. Känslan att bli helt och hållen tagen i anspråk gav mig den helhetskänsla jag längtat efter och saknat.
I den fria dansen och rörelsen kunde jag rent kroppsligt känna känslan av att överlämna mig till något större. Det var en kroppsligt andlig upplevelse och jag upplevde en känsla av en gemenskap på ett annat plan, som gick bortom rum och tid, ett slags inträdande i det de gamla grekerna kallade chairostiden, den eviga tiden. Den inre dansen blev på ett mycket påtagligt sätt ett med den yttre, insida och utsida förenas och en upplevelse av att vi alla hör samman i den stora kroppen infann sig.

I den fria dansen kommer vi nära vår egen essens, ärlighet och autenticitet. När vi ger oss själva tillåtelse att följa vår egen rörelse blir vi innerligt kraftfulla. Vi står på ett påtagligt sätt i kontakt med vår egen livskraft. Vi får möjlighet att på ett kreativt sätt uttrycka hela vårt register som människa, från det lilla sårbara till det stora kraftfulla.

I dansen kan du lyssna och känna inåt och fysiskt artikulera känslor och sinnesstämningar. Dansen blir en del av livet, du dansar livet. Du är livet. Du är dans.
Efter ett tag med så gott som bara helande och fri dans började jag längta tillbaka till cirkeln och känslan av gemenskap som själva cirkeln och cirkeldansen ger uttryck för. För mig är den en manifestation av att vara ”En enda kropp och en ända mänsklighet” Det som jag som präst uttrycker vid nattvardens instiftelseord och delandet av bröd och vin, när vi firar mässa tillsammans i kyrkan. Jag ville hitta till en metod som gav plats för både cirkeldans och den fria dansens möjlighet.

”Helande rörelse- i dans” vill förena det bästa av två världar, både cirkeldans och fri dans! Den har gudstjänstens byggstenar kyrie, gloria, credo, sanctus och agnus dei som sin stomme. Dessa ligger till grund av valet av musik och rytm. Rörelsen i dans vill öppna för känslan av att bli berörd och den tränar våra inre muskler och bygger en trygg grund kvaliteter som gör att vi kan möta livet mer avslappnat och med större närvaro, inifrån och ut. De koreograferade cirkeldanserna bygger på enkla steg som upprepas på ett meditativt sätt och kräver ingen tidigare dansvana. Den fria dansen använder musikens rytmer för att leda kroppen mot sitt eget helande rörelsemönster. Inslag av ledsagande som hjälp att bryta invanda rörelsemönster och att få spänningar och låsningar att släppa förekommer, men ofta får musiken i sig själv ledsaga och leda mot vår egen inre rörelse i dans.
Boken ”Dansa med universum” beskriver hela livet som en rörelse i dans. Den är skriven för människor som i likhet med mig själv har en längtan och önskan att leva sitt liv allt mera autentiskt, äkta och innerligt och hitta sin egen unika livsrörelse i dans. Den är en hyllning till alla dansare och danserskor som dansar sin längtan i världen.




http://anneliamilon.wixsite.com/soulbird