Pilgrim


Jag älskar att promenera. Medan fötterna vandrar på marken rör sig tanken fritt och når upp mot himlarna. Nyss hemkommen från en vandring till Santiago de Compostela är jag fylld av förundran över det stora enkla i att vandra som pilgrim.

Så lite man behöver på vandringen. Den rikedom som fyller sinnet är överväldigande. Trots utmaningar av olika slag, skavsår inte att förglömma, är det ändå inte detta som dominerar upplevelsen. Det är den inre resan, samtalen längs vägen, tillgången till sin egen inre röst, tystnaden, frihetskänslan, luften, de små pauserna längs vägen… En känsla av helande och helhet fyller sinnet…en känsla som leder mig i dans och stundom får mig att ta små ”hoppsa-steg”, trots stånkande och stretande. Jag fick frågan om jag kände mig lite ”heligare” efter pilgrimsvandrandet. Minns från min utbildningstid i Lund att Rudolf Otto definierat begreppet "helighet" som ”kropp själ och ande i totalt samförstånd”. Svaret är:- JA, stundvis, små magiska stunder upplevde jag detta! Det är därför jag snart vill vandra igen. Det leder mig i dans med universum…

Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.Ibland jag stannade,
vid en flod, på en äng.

Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vit
då blev jag vuxen och jag förstod:
Vi har alla ont om tid.

--- Jag blev en sångare,
som vill vara kvar på vår jord
vill va' en sångare som kan stå för sitt ord.
--- Jag vill hinna sjunga:
"Jag älskar Dig" medan ännu allt finns till.

(Text Beppe Wolgers)

Kommentera här: