Berättelsen om Sanden och om att finna sin sanna identitet…

 
En flod, från sin källa i avlägsna berg, hade under sin färd tagit sig fram över de mest skiftande landskap man kan tänka sig, högplatåer, trånga raviner, djupa dalar och vida slätter när den till sist nådde öknen, ökensanden. På samma sätt som den under sin färd hade tagit sig fram över alla andra hinder, försökte floden nu också ta sig över detta, men när den rann in i sanden, upptäckte den att dess vatten försvann. Den var övertygad om att dess öde var att ta sig över denna öken och så fanns det inget sätt, ingen väg! Då hörde den en fördold röst, en viskning, som kom från öknen själv: ”Vinden tar sig över öknen, och det kan också floden.” Floden invände att hur den än försökte sögs den bara upp. Att vinden kunde flyga och att det var därför den kunde ta sig över öknen. ”Genom att fara runt i gamla invanda mönster kan du inte komma över. Du kommer antingen försvinna eller bli ett träsk. Du måste tillåta vinden att bära dig över till ditt mål.” ”Men hur skulle det gå till?” ”Genom att du tillåter dig själv att bli ett med vinden.” Denna tanke var oacceptabel för floden. När allt kommer omkring hade den aldrig behövt släppa taget om sig själv förut. Den ville inte förlora sin identitet. När den väl hade släppt taget, hur skulle den kunna vara säker på att återvinna den igen?” ”Vinden, sa sanden, tar upp vatten och bär det över öknen. Det är inget konstigt alls. Den låter den sedan falla som regn och vattnet bli till flod igen.” ”Hur kan jag veta att detta är sant?” ”Du behöver lita till att det är så om inte kan du inte bli annat än ett träsk och det kan ta många, många år och det är sannerligen inte detsamma som en flod.” ”Men kan jag inte förbli samma flod som jag är i dag?” ”I ingetdera av fallen kan du det! Din essentiella del, din verkliga del, bärs iväg och bildar en flod igen. Du kommer att kallas detsamma som du gör i dag eftersom du inte vet vilken del av dig som är den egentliga, den verkliga.” När floden hörde detta, började något röra sig djupt inne i den, en genklang. Vagt mindes den ett tillstånd när den – eller någon del av den– hade famnats av vinden. Den förstod också intuitivt – eller gjorde den? – att detta var det rätta, inte nödvändigtvis det uppenbara, men det enda verkliga och riktiga, att göra. Och floden släppte taget och lät sin vattenånga stiga in i vindens famn! som bar den, försiktigt och med lätthet, uppåt… och iväg! När de nådde toppen av ett berg, många, många mil bort lät vinden den mjukt falla som regn som vattnar den torra marken. Och eftersom floden haft sina tvivel kunde den minnas, i sitt sinne, detaljerna i erfarenheten den gjort frågade den sanden. ”Hur kunde du veta allt detta” och sanden viskade: ”Sanden, sträcker sig från flodstranden hela vägen till bergen och ser det hända varje dag” Och det är därför man brukar säga att den väg som livets flod kommer att ta, på sin färd, står skrivet i sanden.

Kommentera här: