Att gestalta tro genom dans

För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i livet, trots att jag inte kommer från en uttalat ”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. För några år sedan fick jag frågan: Hur gör man när man ber? Jag som istället velat ställa frågan ” Hur gör man när man inte ber blev först lite ställd. Jag minns inte riktigt hur jag svarade vid just detta tillfälle men det fick mig att börja tänka vidare på bön som ett uttryck som rymmer hela människan- hela mig.

Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där även kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.

Den gud kristendomen bekänner sig till antog en mänsklig kropp. Kroppen förnimmer och upplever, den hör, ser, smakar, känner och bär på erfarenheter. Frågan om hur man gör eller inte gör när man ber är berättigad, men den är inte knuten till rätt eller fel i den bemärkelsen att det handlar om att prestera eller säga och tänka rätt saker. När min dotter Nike var i en viss ålder så ritade hon bara sk ”huvudfotingar”. Ni vet sådana som barn gör som består av en stort cirkel, ögon, näsa och mun och armar och ben som sticker ut. Det föreställer ett stort huvud med armar och ben, men figuren saknar kropp. Ibland när jag befinner mig i olika sammanhang inte minst i gudstjänsten kan jag känna att jag befinner mig i det jag brukar kalla ”huvudfotingsammanhang” eller ”Huvudfotingland”. Vi är fullt av huvudfotingar som samlats. Att få säga ajöss till ”huvudfotingen”-, att inte bara se sig själv som hjärna och intellekt öppnar istället för perspektivet att hela vårt jag är en bön. En insikt som kan vara omvälvande. Om hela vårt vara är en bön, handlar frågan inte längre om hur man gör för att be eller inte be utan istället. Hur ser min bön ut? Svaret på den frågan är kopplat till hela människan.

När Vincent, min son, som liten började berätta sagor med oss i familjen som publik började han med ”Det var en gång…”, därefter hoppade han ett slag upp och ned och så fortsatte berättelsen med inslag av hopp med jämna mellanrum. Även hjärtats berättelse behöver ibland hoppas fram. Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp.

Dans är ett fantastiskt uttryckssätt att gestalta tro. Dansen famnar min längtan efter en andlighet som kan kännas i hela kroppen. Här finns plats för vila från orden. Stegen i sin enkelhet uttrycker tankar, känslor och handlingar som leder från en synlig verklighet till en upplevelse av helhet och helighet. Min bön i dans är för mig som ett enda stort överlämnande till den Gud som alltid är större. Jag får vila ett slag i ”den stora kroppen”, blir ett med universums puls och får släppa taget om jagets begränsningar. Jag dansar med själva livet, mitt liv, ditt liv, hela mänsklighetens liv- i en dans, i en bön bortom rum och tid som famnas i ett närvarande, heligt nu.

Gammelmor spindels väv




För länge sedan innan Skaparen hade separerat himmelen från jorden satt de nästan ihop. Fåglarna snuddade med vingspetsarna mot marken när de flög. En morgon när skogens konung, Älg, drack vatten ur sjön såg han spegelbilden av himlen i vattnet. När han tittade upp mot himlen såg han att himlen rörde sig uppåt bort från jorden. ”-Det får inte ske” sa älgen. Han körde upp sina horn i himmelen för att hålla den kvar medan han ropade på de andra djuren om hjälp. Himlen fortsatte att röra sig uppåt. Älg kände att han började tappa fotfästet. och ryckte loss sina horn.

Björn som hade hört älgs rop på hjälp kom rusande. Han tittade upp mot skyn ”- Nej, jag kan inte låta det ske” ropade han. Björn gjorde ett jätte skutt för att hålla kvar himmelen med sina armar. Men snart hängde björnen dinglande i skyn. Han drog ut sina klor och föll i marken.

Många djur hade nu hunnit samlas. De försökte alla på olika sätt att fundera ut hur de kunde fånga himlen. Gammelmor spindel som även hon kommit till platsen sa lugnt och samlat - ”Jag har en idé”

-”Det här är ett svårt problem, svarade de andra, det är för stort för dig. Inte ens älg eller björn kunde hålla kvar himlen. - ”Men jag vet ett sätt som jag tror kommer att fungera”, sa Gammelmor spindel. De andra djuren trodde inte på henne. De svarade - ”Nej, inte nu spindel. Vi har viktiga saker för oss”.

Spindel sprang då till närmsta berg. Hon spann en lång, lång tråd. Hon spann och spann. Så började hon väva en väv. När hon var klar rullade hon ihop väven till en boll, slutändan band hon fast i ett träd. Hon kastade bollen högt upp i skyn och fångade kanten på himlen. Gammelmor Spindel klättrade därefter upp längs tråden så fort hon kunde. Hon sprang över himmelen till andra sidan där hon fäste en ny tråd och vävde en ny väv och hoppade tillbaka till jorden. Hela natten jobbade Gammelmor Spindel med att väva nät som kunde hålla fast himlen vid jorden.

Vid gryningen såg alla djur att himlen hade stigit så högt som spindels nät tillät. Alla djur sprang till Gammelmor Spindel - ”Vi är så ledsna att vi inte lyssnade på dig. Som tack för att du hindrade himlen från att lämna jorden kommer du och dina ättlingar att få leva i våra hem för alltid”
 Sen den dagen kan man finna spindlar i både djur och människors hem även om människorna ibland verkar ha glömt löftet som gavs för så länge sedan.

När du nu tittar upp mot himlen en tidig morgon kan du ibland se Gammelmor Spindels väv hänga ner från skyn. En del människor kommer säga att det är solens strålar som syns, men du vet bättre.

Berättelse från Hopi-indianerna

The Spiderwoman dance

 
 
“Spider Woman’s themes are magical charms and growth. Her symbols are spiders and woven items.  Spider Woman appears in the myths of the south-western Native Americans as a resourceful helper who spins magical charms and each person’s fate. No matter what problems or obstacles you face, Spider Woman creates the right network of energy to put you on the road toward accomplishment.

 

In metaphysical traditions, all life is seen as a network within which each individual is one strand. Spider Woman reveals the power and purpose of each strand psychically and keeps you aware of those important connections in your life. To augment this, get a Native American dream catcher, which looks like a web, and hang it over your bed so Spider Woman can reveal her lessons while you sleep. Or, carry a woven item with you today. It will strengthen your relationship with this ancient helpmate and extend positive energy for success in all you do.

 In Mexico, the Native Americans perform the Hikuli dance today, searching for Peyote for their religious rites. As part of this ceremony, worshippers dance to reach altered states of awareness, honor the ancestors and help crops to grow. So, if your schedule allows, put on some music and boogie! Visualize a web as you move, and empower your future path with the sacred energies of Spider Woman’s dance.”

Patricia Telesco, “365 Goddess: a daily guide to the magic and inspiration of the goddess”