Att gestalta tro genom dans

För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i livet, trots att jag inte kommer från en uttalat ”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. För några år sedan fick jag frågan: Hur gör man när man ber? Jag som istället velat ställa frågan ” Hur gör man när man inte ber blev först lite ställd. Jag minns inte riktigt hur jag svarade vid just detta tillfälle men det fick mig att börja tänka vidare på bön som ett uttryck som rymmer hela människan- hela mig.

Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där även kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.

Den gud kristendomen bekänner sig till antog en mänsklig kropp. Kroppen förnimmer och upplever, den hör, ser, smakar, känner och bär på erfarenheter. Frågan om hur man gör eller inte gör när man ber är berättigad, men den är inte knuten till rätt eller fel i den bemärkelsen att det handlar om att prestera eller säga och tänka rätt saker. När min dotter Nike var i en viss ålder så ritade hon bara sk ”huvudfotingar”. Ni vet sådana som barn gör som består av en stort cirkel, ögon, näsa och mun och armar och ben som sticker ut. Det föreställer ett stort huvud med armar och ben, men figuren saknar kropp. Ibland när jag befinner mig i olika sammanhang inte minst i gudstjänsten kan jag känna att jag befinner mig i det jag brukar kalla ”huvudfotingsammanhang” eller ”Huvudfotingland”. Vi är fullt av huvudfotingar som samlats. Att få säga ajöss till ”huvudfotingen”-, att inte bara se sig själv som hjärna och intellekt öppnar istället för perspektivet att hela vårt jag är en bön. En insikt som kan vara omvälvande. Om hela vårt vara är en bön, handlar frågan inte längre om hur man gör för att be eller inte be utan istället. Hur ser min bön ut? Svaret på den frågan är kopplat till hela människan.

När Vincent, min son, som liten började berätta sagor med oss i familjen som publik började han med ”Det var en gång…”, därefter hoppade han ett slag upp och ned och så fortsatte berättelsen med inslag av hopp med jämna mellanrum. Även hjärtats berättelse behöver ibland hoppas fram. Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp.

Dans är ett fantastiskt uttryckssätt att gestalta tro. Dansen famnar min längtan efter en andlighet som kan kännas i hela kroppen. Här finns plats för vila från orden. Stegen i sin enkelhet uttrycker tankar, känslor och handlingar som leder från en synlig verklighet till en upplevelse av helhet och helighet. Min bön i dans är för mig som ett enda stort överlämnande till den Gud som alltid är större. Jag får vila ett slag i ”den stora kroppen”, blir ett med universums puls och får släppa taget om jagets begränsningar. Jag dansar med själva livet, mitt liv, ditt liv, hela mänsklighetens liv- i en dans, i en bön bortom rum och tid som famnas i ett närvarande, heligt nu.

Kommentera här: