Berättelsen om Livsspindeln- Den gamla visa spindelkvinnan

En berättelse om Livsspindeln är myten om den gamla visa spindelkvinnan som levde ensam på en plats där varken ljus eller mörker, vind eller regn fanns. Hon var den Gamla Visa vars kraft är bortom mänsklig förståelse, som drömkraft fast renare, som anden i en vision men klarare. Kraften har ingen form eller rörelse, den bara är. Det är kraften som skapar allt och det är makten - kraften i allt som är. En dag började hon tänka på hur kraften sjöng inom henne, hur hon drömde från den, hur hon önskade att hon hade någon att dela sångdrömmen med. Hon visste att detta också var kraftens önskan när nu den var ett med henne.
 I samma stund kände hon en krusning i sitt inre. Hon förstod att hon var gammal och fårad och att kraftens första sång var uråldrig. Krusningen blev till fåror, fårorna blev tätare, mer spindellika och hårdare, en kraftplats tog form som hon gav namnet Nordväst. Senare kom även jorden att skapas ur fåror, förkastningar och skrynklor alla genomströmmade av kraften. Andra kom att efterlikna processen nötter och korn, kaktusar och berg till och med oceanerna. Och människor skulle födas skrynkliga i skinnet och i hjärnan, för att hedra tiden då hon Livsspindeln sjöng kraftsången som formade nytt liv. Spindel var så glad över vad hon såg och så fylld av sångens skönhet. Åter tänkte hon på sin dröm och på nytt kände hon en krusning. Ett flöde av spindellika trådar skapade en ny kraftplats. Detta var nordöst. Kraftsången formade de olika riktningarna och på så vis även årstidernas växlingar. Livsspindel sjöng och sjöng urkraft, så började kraftplatserna röra på sig. De började sjunga med i hennes sång. De sjöng hjärtats sång, det stora mysteriets sång, sången fördjupades, och blev starkare. Under sången steg det två väsen upp ur kraftplatserna. Den visa spindelkvinnan gav dem namnen Ic`stsìty och Nau`tsìty. De var andliga varelser fyllde av kraft och visdom. Hon berättade att deras uppgift var att sjunga flera varelser till liv så att livssången kunde fortleva och skönheten delas av fler varelser.
 Ic`stsìty började sjunga way-a-hiyo, way-a-hiyo, way-a-hiyo, way-a-way-a-ho. Runt henne började virvlande, dansande klot av ljus ta form. Sjungande rörde sig kloten runt den stilla osynliga plats där Livsspindeln, Ic`stsìty och Nau`tsìty var, utåt som i en stor roterande spiral av stjärnor mot rymden. De kastade sig likt långa spindeltrådar av ljus, kraft och sång ut i mysteriet. Kraften danade både mörker och ljus i dansen.
Så börjdae Nau`tsìty att sjunga Aam-i-humm, Aam-i-humm, humm, humm, Aam-i-o,o,o. Livsspindel och Ic`stsìty följde hennes sång och från ljuskloten spanns nya former. I mörkret runt ljusgloberna dansade de form och soliditet åt mörkret. Nya planeter vaknade, stjärnsystem och galaxer skapades, varelser som inte tidigare setts till delade kraftens sång. Tillfreds med sitt arbete vände sig den gamla visa spindelkvinnan mot sina barn och barnbarn och log.
Tillsammans skapade de många världar av vilka några kom att bebos av människor. Också de hörde kraftens sång i sina hjärtan och skapade även sina egna. Ännu sjunger Livsspindeln och hennes spindelbarn och barnbarn kraft till allt levande i livets väv från det stilla centrum där de själva är.
 
Denna skapelsemyt är hämtad ur Grandmothers of the Light av Paula Gunn Allen och fritt översatt av mig.

Kommentera här: