Att bli ett med ”den stora Kroppen”



Att dansa ger min själ en slags tillfredsställelse bortom orden. Att som dansledare stanna upp ett slag och titta runt i gruppen medan fri dans och rörelse pågår, är  en upplevelse som ger gåshud över hela kroppen. Så vackert...! Jag talar inte om det där första tafatta ögonblicken då man tittar sig ängsligt omkring och ” skuffar upp och ned” som i Björn Skifs låt ”Krama mig”, utan om ögonblicket när vi släpper den yttre iakttagaren och tankarna på hur vi ser ut och bara låter själva dansen och rytmen leda. Det är magiskt vackert. Alla rör sig i sin rörelse, i sin kropp och samtidigt blir vi till en enda rörelse i ”den stora kroppen.”

En liknande känsla kan infinna sig hos mig i cirkeldansen, de magiska stunder när själva stegen upphör och ringen och cirkeln liksom svävar upp från marken av sig själv och blir till en enda rörelse av rytm och själfull ro. Allt blir till dans, är dans. Det är som om vi gått ur kronos-tiden och in i den tid de gamla grekerna benämnde chairos, en smak av evigheten, ett evigt nu.

Jag är..., du är..., vi är... en enda kropp, en enda mänsklighet...ett med den stora kroppen,... själva varat. Ett med den gud som för Mose delger sitt namn: JHWH, namnet som talar om närvaro och som betyder "Jag är" eller "jag är den som är...".
 
 
 
 
 
Dans i Waxholms kyrka 2016

Kommentera här: