Ett förkroppsligat evangelium

Berättelser och berättande är en viktig del i mitt liv. Varje människa är en berättelse. Vi mår bra av att få bli lyssnade på, hörda och att få berätta om erfarenheter ur våra liv. Det är också en bearbetning. När jag arbetade som präst inom vård och omsorg på Östermalm, arbetade man aktivt med något som kallades de 6 s:en, där ett av dessa s handlade om att få summera sitt liv. Famna det i sin helhet, det mörka och det ljusa. Att innan vi släpper taget om detta jordeliv få famna sin berättelse, lägga pusslet. Du som lyssnar kanske inte förstår exakt vad det är du sitter och lyssnar till, en till synes alldaglig berättelse ur minnenas kavalkad kan vara just den berättelse som behövde få bli berättad. Du behöver inte värdera, inte ens försöka förstå, bara lyssna, ta emot berättelsen, finnas där.

Berättelsen om vårt liv bor i vår kropp. Det är kroppen som bär den åt oss. Ibland bär den på sorg och vrede och gömmer den på ställen som bara den vet, för att skydda oss. Den sorg som inte blir till tårar från ögonen får andra organ att gråta.

När jag leder ”Helande rörelse- i dans” använder jag mig gärna av berättelsens helande kraft. Ofta berättelser ur bibeln, som är en guldgruva att ösa ur vad gäller livsskildringar. Det är inga perfekta människor det berättas om, utan vanliga människor som försöker leva sina liv och tampas med svårigheter precis som vi också gör ibland. Att få gå in i berättelsen med hela vårt jag. Att låta berättelsen om Hagars liv, Rebecka eller någon annan bibelperson tangera mitt eget liv och mina livsfrågor samtidigt som jag är i rörelse, är kraftfullt och starkt och vi kan ibland överrumplas av våra egna reaktioner.


Att pröva ett nytt rörelsemönster, andas långt ned i kroppen, låta spänningar och låsningar släppa taget om kroppen kan vara omvälvande och förlösande. Det gör att det där som måste ut också kommer ut, bryter sig ut och ibland bara forsar ur oss- skratt, glädje, förundran, tacksamhet, sorg, vrede. För mig är det oftast bakåtböjningar av kroppen, när jag öppnar upp hjärtat som gör mig både stark och sårbar på samma gång. Jag blir berörd, och låter mig beröras. Att pröva nya rörelsemönster i en trygg gemenskap med andra öppnar upp för livskraften och glädjen i livet. Det är som om jag andas lättare, känner mig friare- friare i kroppen, friare i sinnet, i världen. Sanningar om mig själv kommer nära. När berättelsen blir kropp, förkroppsligas och berör mitt eget liv och min egen berättelse vävs den samman i en enda gemensam berättelse. Mitt liv bir en tråd i den stora livs-väven, som en del i en helhet som är helande för både kropp och sinne.
 

Kommentera här: