Bön, dans och berättelse är för mig nära sammanknutet med varandra


Dansen och kyrkan, var viktiga inslag under min uppväxt och kring detta cirklade mitt liv även under skoltiden… jag dansade jazzbalett under hela min uppväxttid och söndagsskolan avlöstes av miniorer, juniorer och ungdomsgrupp... man kan nog med rätta säga att dansen och kyrkan följt mig genom livet… och dansen har fått följa med mig in i kyrkorummet som präst i Svenska kyrkan

Men också naturen och växtligheten var viktig för mig under min uppväxt. Jag växte upp på landet med en morfar som var trädgårdsmästare och en mormor som lagade all mat från grunden från det som naturen gav. Vi följde årstidernas växlingar på olika sätt och levde nära de fyra elementen, jord, eld, vatten och luft i dess olika uppenbarelser. Att dansa barfota i regn var ingen ovanlighet och vindarna behöver man bli vän med när man lever i det skånska landskapet. 

Men i min uppväxt fanns också min mamma, som när hon kom hem på kvällen berättade målande och fängslande om dagen, berättelser som jag aldrig ville sluta lyssna till och som fick mig att ana berättandets styrka och kraft. Hon kom hem med världen, både den utanför och den inuti.

Det var min mormor som lärde mig att be. För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i vardagen, trots att jag inte kommer från en”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. 

 

Bönen uttrycker människans längtan efter helhet. Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.


För många år sedan medan jag ännu var student pluggade jag en termin vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. När Shofaren ljöd samlades många framför Västra muren” för att be. Få stod stilla. Man vaggade kroppen fram och tillbaka, gungade fram sin bön, man hoppade, stampade och lovprisade Gud med armar och händer sträckta mot himlen.

Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp och ta gestalt- varje människa är en berättelse, varje människa är i sig själv bön, berättelse rörelse och dans.




Bilden är från en utbildningshelg i Helande rörelse i dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård, tillsammans med kvinnor i Svenska kyrkan i Härnösands stift. Vi dansade och gestaltade gudstjänstens delar med hjälp av kvinnoberättelser ur Bibeln och traditionen
1 Anne-Marie Roos Retourne:

skriven

Tack för en fin text. Har du följt SvD artikelserie om bön? Den var väldigt intressant. Men jag saknade Dans som bön.

Svar: Tack Anne-Marie, nej den har jag missat. Varm kram!<3
AnneLi Amilon

Kommentera här: