Kroppen- mitt hem i universum

 
Ibland får jag frågan varför jag ”fokuserar” så mycket på kroppen i kyrkliga sammanhang.Mitt svar är att jag är övertygad om att kroppsnärvaro och "själsnärvaro" hör ihop. Detta holistiska synsätt är ju på intet sätt nytt utan en del av en kristen tradition. Jag vill hellre tänka att det är själen som har en kropp snarare än tvärtom. Kroppen är vårt enda hem i universum, vår tillhörighets hus här i världen. Den är i grund och botten en mängd "medlemmar" som arbetar i harmoni för att göra vår tillvaro i världen möjlig.


Människans hud är porös, så att världen kan flöda genom oss, våra sinnen är som porer som släpper in världen. När man ger akt på sinnenas vishet blir man inte flyktig i sitt eget liv eller fast på en plats som man konstruerat med sitt intellekt eller sin egen vilja.


Kanske ger du dig tid en stund varje dag för att ge din kropp en stunds uppmärksamhet. Den tycker om när du pratar med den som en vän, tackar den för allt den gör för dig och blir glad när du be om förlåtelse för alla de påfrestningar den fått stått ut med.

Din kropp känner dig mycket väl. Varje del av den har ett minne av sina egna upplevelser och den är medveten om din andlighet och ditt själsliv. Kroppen berättar för oss sanningar som finns under våra yttre livs fasta yta. Den är också medveten om dödens närvaro och förstår på djupet livets flyktighet, känner din smärta och sorg men också din glädje och tacksamhet och det unika i att få finnas till här och nu, en stund på jorden.

Såhär skrev den spanska mystikern Teresa av Avila på 1500-talet;

”Kristus har ingen annan kropp än din,
inga andra händer än dina
inga andra fötter än dina.
Genom dina ögon är det
som Kristus med medkänsla
ser ut över världen.
Med dina fötter är det
som Han går omkring och gör väl.
Med dina händer är det
som Han nu välsignar oss.”

Teresa av Avila
 

Kommentera här: