Kroppen- mitt hem i universum

 
Ibland får jag frågan varför jag ”fokuserar” så mycket på kroppen i kyrkliga sammanhang.Mitt svar är att jag är övertygad om att kroppsnärvaro och "själsnärvaro" hör ihop. Detta holistiska synsätt är ju på intet sätt nytt utan en del av en kristen tradition. Jag vill hellre tänka att det är själen som har en kropp snarare än tvärtom. Kroppen är vårt enda hem i universum, vår tillhörighets hus här i världen. Den är i grund och botten en mängd "medlemmar" som arbetar i harmoni för att göra vår tillvaro i världen möjlig.


Människans hud är porös, så att världen kan flöda genom oss, våra sinnen är som porer som släpper in världen. När man ger akt på sinnenas vishet blir man inte flyktig i sitt eget liv eller fast på en plats som man konstruerat med sitt intellekt eller sin egen vilja.


Kanske ger du dig tid en stund varje dag för att ge din kropp en stunds uppmärksamhet. Den tycker om när du pratar med den som en vän, tackar den för allt den gör för dig och blir glad när du be om förlåtelse för alla de påfrestningar den fått stått ut med.

Din kropp känner dig mycket väl. Varje del av den har ett minne av sina egna upplevelser och den är medveten om din andlighet och ditt själsliv. Kroppen berättar för oss sanningar som finns under våra yttre livs fasta yta. Den är också medveten om dödens närvaro och förstår på djupet livets flyktighet, känner din smärta och sorg men också din glädje och tacksamhet och det unika i att få finnas till här och nu, en stund på jorden.

Såhär skrev den spanska mystikern Teresa av Avila på 1500-talet;

”Kristus har ingen annan kropp än din,
inga andra händer än dina
inga andra fötter än dina.
Genom dina ögon är det
som Kristus med medkänsla
ser ut över världen.
Med dina fötter är det
som Han går omkring och gör väl.
Med dina händer är det
som Han nu välsignar oss.”

Teresa av Avila
 

Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

Det finns tillfällen som inte går att beskriva med ord. Tiden stannar upp i ett heligt nu; Som när ett barn, ett nytt liv föds eller när kärlek en fyller vårt bröst till bredden. De gamla grekerna hade två ord för tid - chronos och kairos. Medan den förra avser kronologisk eller sekventiell tid, betyder det senare ett ögonblick av obestämd tid där allt händer- ett evigt nu.

En av gudstjänstens byggstenar vill gestalta detta extra tydligt.- Sanctus. I Sanctus i gudstjänsten rör vi vid något som inte kan uttryckas i ord. Nattvarden, när prästen läser instiftelseorden och församlingen får ta emot bröd och vin vill gestalta ett ”sanctus”. Allt kan inte förklaras med ord, men de som tror vet att något sker som är större än att äta och dricka, något heligt. Det blir en möjlighet att möta vårt eget sanctus, det som är heliga värden, upplevelser, känslor i mitt eget liv. Det finns värden i livet som man intuitivt vet är heliga. Kanske blir de som tydligast när de värdena kränks och skändas. 

I helgen fick jag förmånen att leda dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård. Det blev en magisk helg med många härliga möten och rörelse i dans där vi med gudstjänstens delar gestaltade våra liv tillsammans med berättelser om andra kvinnoliv. Varje moment var knutet till en berättelse och en gudstjänstdel. Det blev stundom ett chairos då tiden stannade, när alla i rummet blev till en enda rörelse och när allt fokus fanns i ett närvarande nu. Det är så vackert när detta sker. Det är då vi dansar med universum.

Vårt sanctus representerades av en duva och av bilder målade av Hilma av Klint som på sin tid var en banbrytare inom konsten. Hon var intresserad av antroposofin, som hade starka kristna inslag. Hon utgick från att det finns en andlig dimension i tillvaron och ville synliggöra det som finns bortom det som ögat kan se. Med Hilmas hjälp tog vi steg in till våra egna sanctus upplevelser för att gestalta med kropp och rörelse det som inte kan beskrivas med ord.

Dagen efter kurshelgen, på väg till andra möten, stod hon plötsligt där ”Hilma” i ett skyltfönster i form av ett föremål- en kvinnogestalt med en duva i händerna. Hon fick följa med mig hem. Ja, jag betalade givetvis i butiken innan!! Nu finns hon i min övriga samling från The Willow Tree av änglar och kvinnogestalter som följer med mig i helande rörelse i dans till olika platser och möten för att dansa med universum. Hon är för mig en påminnelse om att stanna upp och röra vid livet med varsamma händer. Själva livet är ett sanctus och det pågår här och nu.

 

Bön, dans och berättelse är för mig nära sammanknutet med varandra


Dansen och kyrkan, var viktiga inslag under min uppväxt och kring detta cirklade mitt liv även under skoltiden… jag dansade jazzbalett under hela min uppväxttid och söndagsskolan avlöstes av miniorer, juniorer och ungdomsgrupp... man kan nog med rätta säga att dansen och kyrkan följt mig genom livet… och dansen har fått följa med mig in i kyrkorummet som präst i Svenska kyrkan

Men också naturen och växtligheten var viktig för mig under min uppväxt. Jag växte upp på landet med en morfar som var trädgårdsmästare och en mormor som lagade all mat från grunden från det som naturen gav. Vi följde årstidernas växlingar på olika sätt och levde nära de fyra elementen, jord, eld, vatten och luft i dess olika uppenbarelser. Att dansa barfota i regn var ingen ovanlighet och vindarna behöver man bli vän med när man lever i det skånska landskapet. 

Men i min uppväxt fanns också min mamma, som när hon kom hem på kvällen berättade målande och fängslande om dagen, berättelser som jag aldrig ville sluta lyssna till och som fick mig att ana berättandets styrka och kraft. Hon kom hem med världen, både den utanför och den inuti.

Det var min mormor som lärde mig att be. För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i vardagen, trots att jag inte kommer från en”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. 

 

Bönen uttrycker människans längtan efter helhet. Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.


För många år sedan medan jag ännu var student pluggade jag en termin vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. När Shofaren ljöd samlades många framför Västra muren” för att be. Få stod stilla. Man vaggade kroppen fram och tillbaka, gungade fram sin bön, man hoppade, stampade och lovprisade Gud med armar och händer sträckta mot himlen.

Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp och ta gestalt- varje människa är en berättelse, varje människa är i sig själv bön, berättelse rörelse och dans.




Bilden är från en utbildningshelg i Helande rörelse i dans på Vårsta diakoni och klosterträdgård, tillsammans med kvinnor i Svenska kyrkan i Härnösands stift. Vi dansade och gestaltade gudstjänstens delar med hjälp av kvinnoberättelser ur Bibeln och traditionen