Att bli ett med ”den stora Kroppen”



Att dansa ger min själ en slags tillfredsställelse bortom orden. Att som dansledare stanna upp ett slag och titta runt i gruppen medan fri dans och rörelse pågår, är  en upplevelse som ger gåshud över hela kroppen. Så vackert...! Jag talar inte om det där första tafatta ögonblicken då man tittar sig ängsligt omkring och ” skuffar upp och ned” som i Björn Skifs låt ”Krama mig”, utan om ögonblicket när vi släpper den yttre iakttagaren och tankarna på hur vi ser ut och bara låter själva dansen och rytmen leda. Det är magiskt vackert. Alla rör sig i sin rörelse, i sin kropp och samtidigt blir vi till en enda rörelse i ”den stora kroppen.”

En liknande känsla kan infinna sig hos mig i cirkeldansen, de magiska stunder när själva stegen upphör och ringen och cirkeln liksom svävar upp från marken av sig själv och blir till en enda rörelse av rytm och själfull ro. Allt blir till dans, är dans. Det är som om vi gått ur kronos-tiden och in i den tid de gamla grekerna benämnde chairos, en smak av evigheten, ett evigt nu.

Jag är..., du är..., vi är... en enda kropp, en enda mänsklighet...ett med den stora kroppen,... själva varat. Ett med den gud som för Mose delger sitt namn: JHWH, namnet som talar om närvaro och som betyder "Jag är" eller "jag är den som är...".
 
 
 
 
 
Dans i Waxholms kyrka 2016

Att gestalta tro genom dans

För mig har bönen alltid funnits som en naturlig del i livet, trots att jag inte kommer från en uttalat ”religiös” familj. Som liten flicka lärde mig min mormor Ragni att be ”Gud som haver och jag kan faktiskt inte minnas en enda dag ur mitt liv då jag inte bett eller samtalat med Gud. För några år sedan fick jag frågan: Hur gör man när man ber? Jag som istället velat ställa frågan ” Hur gör man när man inte ber blev först lite ställd. Jag minns inte riktigt hur jag svarade vid just detta tillfälle men det fick mig att börja tänka vidare på bön som ett uttryck som rymmer hela människan- hela mig.

Man talar ibland om de fyra dimensionerna hos människan, den fysiska, den psykiska, den, sociala och den existentiella. Grundhållningen i mötet med varje människa och med oss själva med denna helhetssyn som bas, blir ett möte med människan som kropp, själ och ande. Att uttrycka människliga erfarenheter av de ibland hotfulla och samtidigt bärande grundkrafterna i livet med bönens språk, blir, om den ska bli trovärdig, en bön som talar många språk och som har sin rikedom i ett mångfaldigt gestaltande där även kroppen och sinnena fyller en viktig funktion.

Den gud kristendomen bekänner sig till antog en mänsklig kropp. Kroppen förnimmer och upplever, den hör, ser, smakar, känner och bär på erfarenheter. Frågan om hur man gör eller inte gör när man ber är berättigad, men den är inte knuten till rätt eller fel i den bemärkelsen att det handlar om att prestera eller säga och tänka rätt saker. När min dotter Nike var i en viss ålder så ritade hon bara sk ”huvudfotingar”. Ni vet sådana som barn gör som består av en stort cirkel, ögon, näsa och mun och armar och ben som sticker ut. Det föreställer ett stort huvud med armar och ben, men figuren saknar kropp. Ibland när jag befinner mig i olika sammanhang inte minst i gudstjänsten kan jag känna att jag befinner mig i det jag brukar kalla ”huvudfotingsammanhang” eller ”Huvudfotingland”. Vi är fullt av huvudfotingar som samlats. Att få säga ajöss till ”huvudfotingen”-, att inte bara se sig själv som hjärna och intellekt öppnar istället för perspektivet att hela vårt jag är en bön. En insikt som kan vara omvälvande. Om hela vårt vara är en bön, handlar frågan inte längre om hur man gör för att be eller inte be utan istället. Hur ser min bön ut? Svaret på den frågan är kopplat till hela människan.

När Vincent, min son, som liten började berätta sagor med oss i familjen som publik började han med ”Det var en gång…”, därefter hoppade han ett slag upp och ned och så fortsatte berättelsen med inslag av hopp med jämna mellanrum. Även hjärtats berättelse behöver ibland hoppas fram. Kroppen är ett tempel för den inre berättelsen, även den som ännu inte fått ord. Skrattet, glädjen, gråten, rädslan, sorgen, oron, längtan, kärleken, förälskelsen, hatet, ilskan, skammen, allt det som jag bär på behöver få ta gestalt, bli synliggjort, få bli kropp.

Dans är ett fantastiskt uttryckssätt att gestalta tro. Dansen famnar min längtan efter en andlighet som kan kännas i hela kroppen. Här finns plats för vila från orden. Stegen i sin enkelhet uttrycker tankar, känslor och handlingar som leder från en synlig verklighet till en upplevelse av helhet och helighet. Min bön i dans är för mig som ett enda stort överlämnande till den Gud som alltid är större. Jag får vila ett slag i ”den stora kroppen”, blir ett med universums puls och får släppa taget om jagets begränsningar. Jag dansar med själva livet, mitt liv, ditt liv, hela mänsklighetens liv- i en dans, i en bön bortom rum och tid som famnas i ett närvarande, heligt nu.

Att vara trygg i sin egen takt


En medeltida tolkning av Gud gjord av Thomas av Aquino bygger på teorin att det finns en intelligens som existerar inne i tingen själva. Denna feminina kreativa intelligens, i medeltida skolastisk tappning, anima mundi, är ett andligt kontinuum som orsakar de meningsfulla sammanhang som tingen existerar i. Thomas av Aquino hävdade att denna anima mundi existerar i människosjälen, och den är även principen bakom det mänskliga medvetandet.

En del menar att människans nutida strävan efter materiell trygghet egentligen är en längtan efter Gud eller den trygga moders- eller fadersfamnen som vi som barn längtar efter. I bibeln presenteras stundom ett sätt att leva som är väldigt otryggt. Jesus säger: ”Oroa er inte för pengar till mat och dryck och för kläder att ha på kroppen. Livet är mer än att äta och dricka, och en människa betyder mer än kläderna hon har på sig.” Tryggheten i livet är här inte förlagd till materiella ting utan istället till något bortom det materiella, det han kallar ”Guds rike” eller ”himmelriket”.

En teologi som endast försätter detta rike i en eskatologisk framtid har en tendens att missa målet, tror jag, (och det är ju synd!!). Istället behöver denna aspekt ta plats i en närvarande nuvaro. Gudsriket och tankar om himmelriket framstår som en komponent som kan tillhandahålla den trygghet och inre vila som människan längtar efter. Men det är inte en längtan som kan tillfredsställas materiellt, inte heller i en eskatologisk framtid utan något som existerar här och nu när vi söker oss inåt mot vår inre kärna och essens. I Lukasevangeliet 17:21 säger Jesus ”Guds rike är inuti er”.

Att söka sig inåt mot sin inre röst, sina inre toner, sin inre essens, mot ”anima mundi” leder oss mot samtidigt upp himlarna och mot ett sinnestillstånd av dans. Vi dansar utifrån dem vi är i vår egen takt och rytm tillsammans med andra utifrån varje individs unika egenart och toner. Vi dansar närvarande och nuvarande. Vi dansar äkta och innerligt. Vi dansar” det sjätte steget”. Det steg som tar oss i vår längtans riktning. Vi släpper taget och famnas av trygghet.


”Den som är trygg i sin egen takt och rytm kan tillåta andra att dansa i sin takt och endast så kan vi vara i dans med universum."